Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.   Related Paintings of Martin Mijtens d.a. :. | Communion with the Infinite (mk19) | Self-Portrait Very Angry | prins albert yngste sonen till hertigen av sachsen coburg gotha | Henry Samary | Judith killed Niger He Luo Fu |
Related Artists:
Pablo de Cespedes
(1538 - July 26, 1608) was a Spanish painter, poet, and architect. His father, Alonso Cespedes, was descended of a noble Castilian family, once settled at Ocaña, and the name of his mother, who was a native of Alcolea de Torote, was Olaya de Arroya. Pablo was born and brought up in the house of his father's maternal uncle, Francisco Lopez de Aponte, Canon of Cordoba, where he received a learned education. At the age of eighteen, in 1556, he was sent to the Universidad Complutense in Alcale de Henares, and there, devoted himself to the acquirement of Oriental languages and theology. He later moved to Rome where he studied painting under Federico Zuccari. He was in Rome in February 1559, engaged in conducting certain negotiations for the Archbishop Carranza de Miranda, of Toledo, who then stood charged with heresy before the Inquisition of Valladolid. On the 17th of that month he addressed a letter to the prelate, informing him how his business stood at the Vatican, in which he incautiously reflected on the conduct of the Inquisitor-General Valdez, and the Holy Officeean offence which no Inquisitor-General would forgive. This document and others were seized with the primate's papers; he was therefore denounced by the tribunal, and but for his fortunate absence, would have been imprisoned. It is probable that he did not venture back into Spain for many years, until he had covered his sins with the protecting robes of the Church. He remained in Italy for over 20 years and built a reputation as an artist. His only surviving works from that period are the frescoes he painted in the Bonfili chapel at the Santa Trinite dei Monti church in Rome. He returned to Spain in 1577, and was appointed as the canon of the Cerdoba cathedral. He continued to write books on antiquarian topics such as the architecture of the temple of Solomon. He befriended Arias Montano. In 1604 he composed his Discourse of Ancient and Modern Painting and Sculpture in which he recounts anecdotes of Renaissance masters of Italy.
Henri Le Sidaner
(August 7, 1862 - July 1939) was an Intimist painter born to a French family in Port Louis, Mauritius. In 1870 he and his family settled in Dunkirk. Le Sidaner received most of his tutelage from the École des Beaux-Arts under the instruction of Alexandre Cabanel but later broke away due to artistic differences. He travelled extensively throughout France and also visited many cities around the globe such as London, New York, Venice and Paris as well as some small villages throughout Europe. Le Sidaner exhibited at the Salon, the Galeries Georges Petit in Paris and the Goupil Gallery in London. He lived in Gerberoy, France. Le Sidaner's work was mentioned in Marcel Proust's novel In Search of Lost Time. In Sodom and Gomorrah, the narrator mentions that an eminent barrister from Paris had devoted his income to collecting the paintings of the "highly distinguished" but "not great" Le Sidaner.
Silvestro lega
Italian Realist Painter, 1826-1895 Italian painter. From 1843 to 1847 he attended the Accademia di Belle Arti, Florence, studying drawing under Benedetto Servolini (1805-79) and Tommaso Gazzarini (1790-1853), then, briefly, painting under Giuseppe Bezzuoli. About 1847 he entered Luigi Mussini's school (see PURISMO), where the teaching emphasized the 15th-century Florentine principles of drawing and orderly construction. Then and for some years afterwards he continued to attend the Scuola del Nudo of the Accademia. After fighting in the military campaigns for Italian independence (1848-9) Lega resumed his training, this time under Antonio Ciseri, executing his first large-scale painting, Doubting Thomas (1850; Modigliana, Osp. Civ.). In 1852 he won the Concorso Trienniale dell'Accademia with David Placating Saul